Mannen i den vita hatten
Bokstäver som framkallar bilder så värkliga för mig att jag kunde skrivit vissa rader själv.
Mannen i den vita hatten
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem
Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
Mannen i den vita hatten
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem
Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
Mamma sa att jag var sjuk
Jag beställde några böcker som nu har kommit.
Nu har jag börjat läsa Mamma sa att jag var sjuk. Den är så bra att jag tar den med mig i väskan för att läsa när minsta tillfälle ges. Rekomenderar den absolut.
Julie Gregory överlevde Münchhausen by proxy, förmodligen den mest komplicerade och dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag. Från sin tidiga barndom blev Julie Gregory regelbundet röntgad, opererad och medicinerad i en fåfäng kamp mot sjukdomar som skapades i hennes mors fantasi. Münchhausen by proxy (MBP) är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Nu har jag börjat läsa Mamma sa att jag var sjuk. Den är så bra att jag tar den med mig i väskan för att läsa när minsta tillfälle ges. Rekomenderar den absolut.
Julie Gregory överlevde Münchhausen by proxy, förmodligen den mest komplicerade och dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag. Från sin tidiga barndom blev Julie Gregory regelbundet röntgad, opererad och medicinerad i en fåfäng kamp mot sjukdomar som skapades i hennes mors fantasi. Münchhausen by proxy (MBP) är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Tankar
En gång fanns du där... så tydligt framför mig
nu känns det som att ditt ansikte håller på att suddas ut.
En gång va det vi, vi mot alla demoner och jag kan fortfarande känna sötman av röken.
du är inte du längre, jag är heller inte jag.
Du va så stor för mig, en salig blandning av något nytt mycket mindre nu.
kan aldrig se eller känna längre.
Jag vet att det är över nu och är inte så säker på om jag vill tillbaka.
jag är jag nu och du någon annan och det är lite lättare att andas.
lite lättare att ta stora kliv som hörs...
Hör fortfarande ibland en röst som inte fattat, en röst som förmodligen aldrig kommer inse.
nu känns det som att ditt ansikte håller på att suddas ut.
En gång va det vi, vi mot alla demoner och jag kan fortfarande känna sötman av röken.
du är inte du längre, jag är heller inte jag.
Du va så stor för mig, en salig blandning av något nytt mycket mindre nu.
kan aldrig se eller känna längre.
Jag vet att det är över nu och är inte så säker på om jag vill tillbaka.
jag är jag nu och du någon annan och det är lite lättare att andas.
lite lättare att ta stora kliv som hörs...
Hör fortfarande ibland en röst som inte fattat, en röst som förmodligen aldrig kommer inse.
....med ett leende viskar jag för mig själv att jag lever...
Kärlek
Alla hjärtans dag är ju idag!!!!
Känner hur kärleken flödar... min son, min familj och mina vänner får min kärlek.
Älskar er var och en, ni gör mitt liv värt att leva.
Tack!
KENT
Nu har jag sett dom... upplevt och absolut inte för sista gången.
I lördags åkte vi till Elmia i Jönköping och upplevde ett mirakel... miraklet va KENT!
Jocke stod där så levande, så nära och sjöng till oss...i sin röda kavaj beskrev han i detalj känslor som vi så många gånger känt.
Jag kramade Becka och för några sekunder kändes det som att det bara vi där.
Det är inte jag som filmar, men det är från i lördags....
Helt magiskt!!!!!!
Mannen i den vita hatten... slut på min första KENT, men definitivt inte den sista.
I lördags åkte vi till Elmia i Jönköping och upplevde ett mirakel... miraklet va KENT!
Jocke stod där så levande, så nära och sjöng till oss...i sin röda kavaj beskrev han i detalj känslor som vi så många gånger känt.
Jag kramade Becka och för några sekunder kändes det som att det bara vi där.
Det är inte jag som filmar, men det är från i lördags....
Helt magiskt!!!!!!
Mannen i den vita hatten... slut på min första KENT, men definitivt inte den sista.
hemma
Nu är vi hemma från en helg i Hallsberg. Vi hade det bra förutom att jag blev magsjuk och fick ligga eller va på toa hela kvällen.
Igår var det Mio´s tur.. han spydde ner hela sig, mig och halva kupen på tåget hem:( luktade ju inte för gott.
Mamma var så gullig att hon åkte och handlade en massa nödvändigheter och en "krya på er" bukett av mina favorit blommor. Tulpaner. Du är väl världerns bästa! Trots det fick hon bara ställa grejerna i hallen och åka hem.. hon får inte bli sjuk. Becka kommer ju på torsdag och på lördag är det ju KENT så då ska mamma va barnvakt.
Igår var det Mio´s tur.. han spydde ner hela sig, mig och halva kupen på tåget hem:( luktade ju inte för gott.
Mamma var så gullig att hon åkte och handlade en massa nödvändigheter och en "krya på er" bukett av mina favorit blommor. Tulpaner. Du är väl världerns bästa! Trots det fick hon bara ställa grejerna i hallen och åka hem.. hon får inte bli sjuk. Becka kommer ju på torsdag och på lördag är det ju KENT så då ska mamma va barnvakt.
